Jasmin

Efter att ha irrat runt i centrum ett tag ser jag en äldre dam med svart hår och mörk hy. Jag ska gå fram till henne för att fråga om vägen. Om hon inte vet vägen så vet jag inte vad jag ska göra! Jag måste veta vart det hära stället ligger. Tänkte jag.
- Hej, vet ni vart den hära gatan ligger, Frågar jag den mörkhyade damen men jag fick inget ricktigt svvar. Iallafall inget svar som var på svenska. Det lät som spanska. Varför valde jag inte spanska i skolan?
Den mörka damen fortsätter att prata men den hära gången lägger hon till armarna och pekar åt olika håll och jag tror att jag vet vart jag ska.
-Gracias, säger jag till damen och hon kollar konstigt på mig. Det var nog inte spanska som hon talade ändå.

Efter att jag kollat på en karta som hänger vid busshållplatsen så vet jag vilken buss jag ska ta. Jag kollar otåligt på klockan, 15 minuter kvar innan bussen kommer. Suck! Jag hinner gå in och köpa en chocklad bit innan bussen kommer.

När jag äntligen kommit av bussen frågar jag en gammal gubbe om jag kommit rätt. Jag visar upp lappen för honom och ser hur han riktigt tänkter till.
- Hm. Det måste vara den gammla pizzerian, säger han fundersammt. Varför ska du dit? Frågar han. Gammal gubbar är jämnt så nyfikna av sig. Jag skulle frågat någon annan det här tar för lång tid.
- Jag skulle träffa min kompis här, svarar jag och springer iväg. Jag vänder mig inte om men jag känner gubbens blick i ryggen på mig.
- Gubbar, mummlar jag och springer vidare.

Jag kommer fram till en korsning och kollar runt omkring mig och min blick fastnar på en gammal skyllt där det står pizzeria. Jag går fram till den med långa steg och känner på dörren, öppen. Det står en stor skyllt på dörren STÄNGT. Jag vänder mig om men ser ingen så jag slinker in.
Inne på pizzerian är det mörkt coh jag tar upp mobilen för att kunna se något. Jag går försiktigt över trägolvet och försöker att inte gå in i spingelväven som hänger i taket. Hur läge sedan var det som någon använde det hära stället?
Efter att ha gått runt ett tag ser jag ett svagt ljus. Jag går närmare och kommer till en trappa som går ner. Kanske till källaren. Jag lutar mig fram över trappan och ropar
- Hallå? Det var ett ganska svagt hallå men eftersom att det är så tyst här så borde det ha hörts.
Jag väntar och lyssnar. Inget ljud. Var det här en hostning? Allt ä tyst. Eller? Kan det vara så att det är någon där nere. Någon som inte vill att jag ska höra den?
Jag sväljer en klump i halsen och bestämmer mig för att gå ner. Ett trappsteg i taget. Det knarrar till.
- Äh! Vilken fegis du är Jasmin, säger jag till mig själv bara för att ge mig tillräckligt med mod för att kunna ta ett steg till.
Det knarrar igen.
Knirr
Knarr
Knirr
Knarr
Å så är man nere. Jag lyfter blicken och det första som jag ser är Naomi.



-NAOMI! Ropar jag och springer fram till henne men hon svarar inte. Hon har öppna ögon men hon ser inte ut att ha reagerat på att jag kommit in i rummet.
- Naomi? Frågar jag med skakig röst. Hur mår du? Men jag hinner inte så långt innan jag hör steg i trappan.

Evan

Jasmin sprang runt vid centrum som en galning. Hon hade gjort det ett tag nu. Lappen hade hon nu i handen och visade den för en man. Jag behövde inte gå innom hörhåll för att veta att hon frågade om vägen till adressen på pappret. Mannen skakade på huvudet. Jasmin gick fram till nästa person lite längre bort. Det var en äldre kvinna. Jasmin frågade än en gång efter vägen hem till mig. Damen tog pappret i sina händer och försökte tyda vad där stod. Sen tittade hon på Jasmine och började visa vägen med händerna.
Oh, shit!
Snabbt sprang jag till bussen som höll på att åka sin väg och jag trängde mig in mellan alla människor som lukade svett. När bussen börjat åka satte jag mig längst bak och såg i bakfönstret hur Jasmin förgäves sprang efter bussen för att hinna med den. Det var tur att hon inte hann med, för jag behövde komma hem till mig innan hon gjorde det. När hon kommer ska hon få sig en stor överraskning.

Naomi

När jag vaknar är jag i ett helt vitt och tomt rum. Jag hör ljud men ser inget som skulle kunna framföra det. Jag försöker resa mig men kan inte röra mig och jag känner en hemsk smärta i huvudet. När jag försöker skrika kommer inget ljud ur min mun... Inget jag gör ger någon verkan. Jag inser då att jag drömmer, en hemsk mardröm jag inte vaknade ur.

Men vad hade hänt, vem hade gjort detta?
Nu hör jag en röst, den är svag men jag tror att den är manlig och det låter som om den talar till mig.
- Du är mitt eget lilla lockbete.
Jag undrar vad det betyder? Lockbete?
När jag tänker på vad jag hörde får jag ännu en hemsk huvudvärk och allt dommnar bort igen.

Medans jag börjar komma tillbaka till medvetandet så börjar jag även minnas. Det sista jag mins är att jag hör min lilla Pompo pipa till sedan hade allt bara blivit suddigt och tillslut helt svart.

Jasmin

Nu sitter jag i väntrummet hos veterinären och läser lappen som satt fast i Pompos halsband.
Jag läser texten en gång till och snart kan jag det utantill. Av någon anledning vänder jag på lappen och ser att det står en adress nedskriven.
- Jasmin Andersson. Säger en ung kvinna i läkar rock. Jag ställer mig upp och följer med kvinnan genom en vit korridor. Vi svänger av till höger och går sedan in i ett litet rum med en bår i. Jag ser Pompo ligga där på båren. Hans ben är gipsat och han ser ut att må ganska så bra. Jag ler och klappar honom bakom örat.
- Pompo mår bra bortsett från hans ben. Det såg mycketvärre ut än vad det var. Han har inga problem med att röra sig och han visar inte att han har ont någonstans så han kan följa med ägaren hem. Säger kvinnan i läkarrocken.
- Bra, jag har ringt till Jessika och hon säger att hon kommer och hämtar honom om någon minut. Kan han ligga kvar här tills hon kommer? Jag måste gå och fixa en sak, säger jag. Jag känner med handen på fickan där "brevet" ligger.
- Visst, ha det bra. Säger läkaren innan hon vänder sig om till mot en dator.
Jag vänder mig om och går, men så snabbt jag kommit ut börjar jag springa.
Man hinner tänka mycket när man ska springa från ena sidan av stan till andra sidan av stan. Och två av dom hundra frågorna som ploppade upp i mitt huvud var
Om Evan gjort såhär mot Pompo, vad kunde han då göra mot Naomi?
Hur långt var han villig att gå?
Och hur länge tänker jag kämpa emot?

Evan

Hunden bara låg där. Blodig och med ett brutet ben. Vad skulle jag göra med den? Överleva skulle den göra, men jag kunde väll inte bara lämna den där? Jo, nu vet jag! Jag tog fram en liten bit papper jag hade i fickan och en penna.

Hämnd. Var det inte så jag sa? Eller sa jag bara att jag kan komma på värre saker? Ja, här har du det. Förstå att du är dömd till ett öde med mig, för evigt. Jag bara visar dig konsekvenserna om du inte tror mig //E

Jag stoppade lappen i hund-djävelns halsband och stopade ner den i säcken tillsammans med Noami.
Utanför Jasmins trappa la jag hunden med meddelandet och sparkade till den en gång till för att vara säker på att den inte var vaken. Men från den hördes inte ett pip. Sen tog jag den stora svarta säcken med Naomi i och slängde den över axeln och började vandra hemmåt.
Vad skulle hända med henne nu? Ja, det återstår att se.

Jasmin

När jag kommer hem går jag och lägger mig. Jag tänker på det som hänt Fredrik och allt är mitt fel. Jag vet inte vad jag ska göra för att inte göra någon illa. Varför ska detta hända mig? Jag bad inte om detta.
Istället för att ligga och tänka går jag upp och sätter på tvn. Pappa är inte hemma så jag sätter på svampbob fyrkant medans jag tuggar i mig en stor påse godis.
När svampbob fyrkant är slut, och jag inte hittar något annat att titta på, så sätter jag på nyheterna.
- Idag körde en stor långtradare in i en buss i en t-korsning utanför haninge centrum. Tretton personer blev svårt skadade och en tjej dog.
En tjej, tänker jag. Men vilken tjej? Det är vad jag vill veta. Jag vet inte varför jag vill veta. Jag bara känner på mig att jag vet vem det är och det är därför som jag ringer polisen.
- Hon heter Juana. Jag drar efter andan. Om du känner henne så får du gärna komma förbi stationen. Säger han. Jag tackar för hjälpen och säger att jag kommer med en gång.
Jag sätter på mig ytterkläder och öppnar dörren men jag hejdar mig när jag ser pompo ligga på uppfarten. Han rör sig inte så jag tror att han är död men när jag springer fram till honom ser jag hur han lyfter på sitt gulliga lilla huvud. Han ligger i en liten pöl av blod och hans baktass är vriden åt fel håll.

Naomi

Vid 17.50 ringer det på dörren, jag springer och ska öppna men Sofia var redan där.
- Hej, ropar jag till Jasmin.
- Hej, säger hon tillbaka. Men hon låter nedstämd.
- Vi går in på mitt rum.
Vi går båda tyst genom lägenheten in till mitt rum.
- Vad är det som har hänt?
- Jo, Fredricks mamma ringde och sa att han är död nu.
- Oj, men hur mår du?
- Bra tror jag, men vad var det din vikarie gjorde här? frågar hon och nu låter hon lite gladare.
- Han skulle prata om mina betyg, jag vet inte varför.
- Okej.
Vi sätter oss på sängen och fortsätter prata i minst en timme innan mamma sa att maten va klar, jag märkte att hon snabbt glömde eller inte visade att hon tänkte på det som hänt. Efter maten satte vi oss på golvet i vardags rummet och kollade på film efter film. Vi såg nog minst 5 filmer och höll på till typ fyra på morgonen när vi båda somnade framför tv:n medans vi kollade på Titanic för andra gången.
När vi vaknade runt ett på dagen åt vi varsin pizzabit som blivigt över till frukost. Jasmin gick hem vig halv tre och då gick jag in på facebook och kollade om något roligt hänt men det ända som va nytt va en vän förfrågan den va från min vikarie. Jag tryckte snabbt bort den och loggade ut. Jag kände mig rastlös och gick in och tog en dusch. En dusch brukar alltid få mig lungn, men inte inte idag. Istället tar jag med Pompo på en promenad.
På väg tillbaka så hör jag ett konstigt ljud bakom mig men när jag ska vända mig om får jag en fruktansvärd huvudvärk och allt blir svart. Det sista jag minns var att Pompo pep till.